Häromdagen när vi var och handlade satt vi och väntade utanför bilen medan en av oss gjorde ärenden. Då fick vi höra lite kackel från en tomt. När vi gick dit fick vi se dessa otroligt vackra höns som gick omkring och petade i jorden.
Det var en tupp och tre hönor varav en var en vanlig vit. Och när vi stod där och pratade med dem kom de fram mot grinden och visade upp sig innan de gick vidare.
Om jag bodde på landet skulle jag också ha några frigående höns. Tänk att kunna plocka sina egna ägg =)
Åkte hem idag för att betala räkningar och tvätta lite.
Och sist men inte minst att få kontakt med omvärlden igen. Nu har skogen växt upp så mycket på landet att det är omöjligt att via det mobila bredbandet få kontakt. Så det enda sättet har varit att åka till någon större ort för att kunna surfa.
Det påminner mig om hur det var i mobiltelefonins början, då när de var som en stor box och luren var lika stor som en vanlig telefon. Då fick man sätta sig i bilen och åka till den närmsta höjd för att få kontakt.
Idag gick vi några timmar i skogen och plockade kantareller. Jag är inget duktig på att hitta svamp men som tur är är mina tjejer desto bättre.
När de sedan gick ner och badade passade jag på att städa och det behövdes. Det blåser runt så mycket pollen som lägger sig som en matta inomhus. Så det kändes som jag fyllde en dammsugarpåse.
På eftermiddagen började det mullra men vi slapp regnet.
Vi har inte hitintills haft så bra väder här i Stockholmstrakten den här sommaren. Men idag vände det så idag var det första gången jag badade.
Jag har blivit harigare och harigare år från år och vill absolut inte frysa. Varför ska man det?
På eftermiddagen var jag nere vid badplatsen och badade flera gånger. Det var lite kallt när solen gick i moln men jag hann att få ganska mycket färg under tiden jag var där.
Med rumpan i en brassestol och min nya bok i knät hade jag det hur skönt som helst och jag lever på sådana här dagar resten av året.
Att det var skönt bevisar även raringen Elvis som vägrade kliva ur vattnet.
Idag började jag läsa en ny bok, Bronsåldersmordet, av Jonathan Lindström. Den handlar om en ihjälslagen man från bronsåldern som grävs upp och det visar sig att han blivit dödad av flera slag som krossat delar av hans huvud. Han har sedan legat kvar på dödsplatsen där han under tusentals år har blivit begravd under olika sedament som bildats av naturen.
Jonathan Lindström är arkeolog och hans forskning har blivit den här boken.
Det är ingen deckare utan en historiebok som beskriver hur man levde på bronsåldern och hur man kan datera olika föremål från den tiden.
Från bokens baksida:
Den 10 juni år 1953 grävde lantarbetare Zetterström upp en ihjälslagen bronsåldersman i en vattensjuk åker på godset Granhammar. Det blev ett halvsekel senare upptakten till en mordutredning med oanande konsekvenser.
I jakten på mördaren har arkeologen Jonathan Lindström konsulterat en mängd experter, alltifrån DNA-analytiker, meterologer och barnmorskor till isotoparkeologer, flintslagningsexperter och livräddare. De har lyckats kartlägga offrets hela liv, från det att som nyfödd ammades i en bondstugas dunkel, över traumatiska barndomsupplevelser och ett händelserikt och rörligt liv till den olyckloiga dag då han mötte en våldsam död. För första gången kommer vi en forntida människa riktigt nära.
Här presenteras länge sedan glömda hövdingar, överdådiga begravningsfester, människooffer, massakrer, brinnande borgar och långväga handelsfärder. Inträngande skildras vardag och helg, förlossningar, barnuppfostran, arbete och krämpor, språk och religion, sex och samlevnad, tideräkning och kosmologi för tretusen år sedan.
Att läsa deckare på sommaren hör liksom till. En bra deckare har en intressant historia som vävs ihop i slutet. Den ska fängsla och inget ska tas för givet.
Idag avslutade jag boken, Dykaren, som var en fristående fortsättning på, Släke, av Håkan Östlundh.
Han använder ett bra språk som fängslar och han har lätt att beskriva känslor och miljöer.
Men däremot vet jag inte om det är meningen att böckerna ska vara så förutsägbara att han har svårt att få ihop berättelsen? Slutet på bägge böckerna blir helt enkelt så platta att den här typen av deckare kan jag vara utan.
Men vilken dålig uppkoppling jag har på mitt internet här ute i skogen. Är tvungen att sitta ute i det fria för kunna få någon som helst kontakt med omvärlden. Och då gäller bara 2G-nätet.
Det får inte blåsa eller vara dåligt väder för då går det inte bra. Så det enda sättet att kommunicera med omvärlden är att helt sonika ta datorn med mig i bilen och åka till närmsta större ort.
Idag åkte jag in till Eskilstuna för att handla helgmaten. Ikväll kommer delar av familjen ut till landet och vi ska äta smörgåstårta. De är duktiga på att göra smörgåstårtor i Eskilstuna. En av de bästa hittar man hos Lökens.
På kvällen fick vi veta om de hemska dåden som skett i Norge. Det är ofattbart det som hänt och vi känner mycket med de människor som är drabbade.
Jag har aldrig varit synsk.
Däremot har jag alltid respekterat de som trott på andar.
Att jag själv skulle ha känt av dem har aldrig inträffat förrän nu;
I söndags eftermiddag upptäckte jag att två grytlappar låg på golvet nedanför den krok de hängde på. Jag tog ingen notis om det då utan hängde tillbaka dem och undrade i mitt stilla sinne hur de hamnat där.
I måndags låg en av dem på golvet och jag gjorde samma reflektion.
Häromdagen när jag tänkte mera på saken förstod jag att de inte kunde ha ramlat ner från kroken av sig själva, än mindre att jag skulle ha gått förbi och puttat ner dem. Kroken är nämligen rund.
Då fick jag en känsla att det var någon som ville kommunicera med mig.
Först blev jag alldeles kall men med lite eftertanke kändes det rätt bra.
Att det var en kvinna som hälsade på är jag helt övertygad om men har ingen aning om vem det är.
Jag känner ingen rädsla, tvärtom känner jag en stor tillgivenhet nu när mitt liv är lite upp och ner.
Tog mig en tur till underbara Malmköping. Jag behövde fylla på förråden och även köpa mig en bättre hudkräm än den jag har.
Tänk, om snart en och en halv vecka kommer hela Malmköpings hed vara invaderad av diverse knallar. Redan nu hade den första tivolivagnen kommit och kommer snart ställas på plats.
En gång i tiden var heden en exersisplats för den svenska armén.
Den sista helgen i juli är det marknad i Malmköping. Den har vuxit sig större för varje år och gör att byggden fortfarande lever kvar.
Nu när min semester har börjat åkte jag till landet idag. Det var meningen att Mitzi skulle följa med men när vi bar ner hennes bur från vinden var hon som uppslukad. Hon är inte dum, hon vet precis vad som väntar. Åka bil är något hon verkligen avskyr. Hon har en förmåga att förvandla sin väna röst till att bli mer basaktig som hon bara använder vid bilåkande.
Så jag fick helt enkelt åka själv.
På kvällskvisten åkte våra närmaste grannar så nu är jag ensam i skogen.
Nu ska jag bara vara och läsa, vila och lyssna till tystnaden den här veckan. Om vädret så tillåter gå och bada. Och kanske göra någon utflykt.
Varje år när det börjar bli ljust ute och snön är borta kommer mc-åkarna fram.
Varje onsdag använder de sig av en lokalkörbana som ligger strax utanför där jag bor för att köra race, antingen på bakhjulen, tävla eller bara köra fort.
Att de stör tar de ingen hänsyn till utan bara de själva får tillfredsställa sina egna behov är det bra.
Att de dessutom sätter en massa andra traffikanter för livsfara är bara en utmaning för dem.
Polisen kan inte göra mycket men det brukar lugna sig så fort de visar sig och det brukar höras om de finns på plats, det blir lite lugnare då.
Och vid kontakt med kommunen hänvisar de bara till polisen. Moment 22 alltså.
Men igår var polishelikoptern här och hovrade. Och då vågar fegisarna inte köra - de kan ju inte köra ifrån den.
Vaknade upp till en skön morgon hos syster A. Hon tog över våra föräldrars landställe när de inte orkade ta hand om det längre.
Hon och hennes familj har förvaltat det väl och det är alltid lika roligt att komma dit och besöka dem.
Våra föräldrar köpte tomten på Värmdö i Stockholms skärgård i början av 1960-talet och ett minne jag har från första sommaren vi bodde där är ett regnväder.
På tomten stod ett litet hus typ "frigga" som vi hade som bostad under tiden de byggde det befintliga huset. Fem personer fick plats i huset och för att spara plats låg jag fortfarande i spjälsäng.
En kväll regnade det så mycket att det började droppa inomhus. Och för att jag inte skulle bli blöt var de tvungna att lägga en masonitskiva ovanför sängen. Det var en konstig känsla och jag tror att det är därför jag kommer ihåg den.
Men nu finns både huvudbyggnad, gästhus och förråd på tomten.
Småkryp fashinerar mig. Det finns så många olika arter i naturen att man aldrig har sett alla. Den här lilla krabaten satt på vårt matbord och såg ut som en blandning av bärfis, spindel och elefant.
Den hade platt kropp som en bärfis, tecknad som en spindel och så hade den en snabel.
Var på Engelen och lyssnade på min förra körledare Anna Landström.
Det konstiga är att fast jag är född i Stockholm och levt mitt liv här har jag aldrig varit på Engelen. När jag var yngre var jag en discobrud och då var inte Engelen ett ställe man besökte. Där spelade de mer åt jazzhållet och det var inte riktigt i min smak på den tiden.
Men med åren har min musiksmak förändrats och nu älskar jag jazz.
Det var en trevlig kväll och riktigt roligt att komma till stan och se alla människor.